2025-03-12
En dag, när jag för femtielfte gången gått förbi de små röda husen vid Hunnebergsgatan i Linköping, saktar jag in stegen, viker av från gatan och går in på den lilla gården. Jag stannar upp och försöker förstå vad jag egentligen ser.
Som arkeolog har jag jobbat i flera decennier med arkeologiska lämningar. Vi arkeologer pratar om att vi har ”hittat ett hus”, men egentligen menar vi förstås att vi har identifierat en huslämning, med stensyllar, spisfundament, trasiga trägolv och – om man har tur – trösklar och träsyllar. Och ja, det är fortfarande efter alla år som arkeolog svårt att riktigt ta in vad det är jag ser framför mej. Riktiga hus, med riktiga tak, väggar och golv.
Hur vi kan koppla ihop de diffusa lämningarna under mark med de här riktiga husen framför mej på Hunnebergsgatan – det är vad den här bloggen och vårt forskningsprojekt handlar om. Att försöka förstå husen som hus, som både materia och plats för människors liv och kiv.
De små husen på Hunnebergsgatan 5-7-9 utgör ett unikt stycke kulturarv, en liten ö av bevarade rester av en gången tid, omgivna och överskuggade av moderna bostadshus och ett bibliotek. Här hittar vi tvåvåniga hus utmed gatan, med passager och portlider in till små innergårdar omgivna av uthus, bodar och små trädgårdar.
Husen på Hunnebergsgatan 5-9 var hem för flera generationer Linköpingsbor under en stor del av 1900-talet. Foto Didrik von Essen, Bild Linköping.
I början av 1970-talet var husen på Hunnebergsgatan i stort förfall, men räddades undan både rivning och flytt till Gamla Linköping. Foto Östergötlands museum
Idag har husen på Hunnebergsgatan fått nytt liv och fungerar som butiker, kontor och utställningslokaler. Foto G. Tagesson.
Idag används de här husen som affärer, kontor och gallerier. Men det var inte längesen som de var bebodda.
Så sent som på 1930-talet kom de att uppmärksammas som ett viktigt kulturarv och ansågs representera en mycket ålderdomlig byggnadskultur. De långsmala tomterna tolkades som typiskt medeltida. Samtidigt hotades husen av rivning – de sågs som uttryck för det gamla Fattig-Sverige, som symboler för slum, elände och dåliga sanitära förhållanden. Först i början av 1970-talet kom de att räddas och renoveras.
Genom renoveringen revs samtidigt mycket av gamla tillbyggnader i form av trappor, bodar, förstugor bort, allt byggt i efterhand i dåligt material. Idag är byggnadernas stommar bevarade, men husen är tillfixade med ny panel och ombyggda till funktionsduglighet.
Och plötsligt när jag står där framför husen förstår jag. Det här jag ser framför mej är ju faktiskt bara en liten sekvens i husens långa historia. I husen finns närvaron av alla de människor som byggt, levt, älskat, gråtit, hoppats, reparerat, flyttat in och flyttat ut. Allt detta ryms i husen långa historia, deras livslopp. Ett hus är inte bara arkitektur och stil, eller timmer, sten och murbruk. Ett hus rymmer en oändlig rad med händelser. Vissa skeden har satt sina tydliga spår, medan andra är dolda och väntar på att upptäckas.
Och det är det här det hela handlar om. Att vi som arkeologer och historiker tillsammans jobbar med att återupptäcka och förstå hela husets historia, husets olika skeden och faser. Och det är det här vi vill berätta om i den här bloggen. Hur vi kan hjälpas åt att börja se husen med nya ögon och sinnen.
Den tidigare bloggen har vilat några år. Vårt arbete däremot inte.
2021 började vi jobba med det nya projektet Hus och sociala praktiker 1600-1850. Vetenskapsrådet bekostar vårt arbete. Projektet hör hemma på Historiska institutionen vid Uppsala universitet.
Göran Tagesson
Hus och människor 